Så här ser jag ut. Duger jag?
Sa du när vi sågs första gången. Det var mörkt, kallt och blåsigt. Söndagskväll den 12 januari.
Jag tänkte herregud så stor du är.
Jag tyckte om ditt leende.
Jag tyckte om hur jag bara gick rakt in i din famn. Näsan mot din jacka och blixtlåset mot min kind.
Vi promenerade i flera timmar. Passerade de gamla villorna med sina upplysta fönster. Pratade om barnen. Om livet. Och kärleken.
Stannade till på strandpromenaden och tittade på ljusen på den danska sidan. Det värkte i mitt öra av vinden och jag fällde upp hättan.
Du stannade till och vände dig mot mig. Sa att jag var vacker. Jag såg rakt in i dina lysande blå ögon och undrade hur det skulle kännas att kyssa dig.
Jag tyckte om din röst. Orden. Dina tankar. Skrattet och allvaret. Pirret i kroppen när jag såg på dina händer.
Efter att ha köpt sallad till chilin som jag hade tagit fram ur frysen tidigare gick vi hem. Pratade oavbrutet tills långt efter midnatt. Jag var så trött att jag knappt kunde se men ville inte att du skulle gå. Undrade hur din kind skulle kännas under mina fingertoppar.
Till slut åkte du. Jag somnade direkt. Trygg, med ett glädjepickande i hjärtat.
Tre dagar senare kom du igen. Och stannade.
Det är snart två år sedan.
No comments:
Post a Comment