Det finns EN sak jag ska låta bli. En enda. Alla olika fysiska besvär som dyker upp då och då har egentligen psykiska orsaker, enligt min läkare, utom just detta. Det finns alltså en sak som jag kan påverka, genom att låta bli att göra en viss sak. Men tror ni att jag gör det? Nej.
Jag gjorde det igår eftermiddag, och det gjorde ont i ett par timmar. När jag vaknade imorse var jag istället stel och öm. Jag låg i sängen och hade svårt att förmå mig själv att gå upp.
Dumma Immanuel. Dumma, dumma Immanuel. Det finns EN sak du inte ska göra, och så gör du den. Ärthjärna.
Jag pratade högt för mig själv, och det var ingen hejd på min självömkan/självförebråelse – tills jag kom till finalen:
Du ska inte stå på knä! Det vet du ju!
Då började jag skratta istället. Min kropp har sett till så jag inte kan stå eller sitta på knä utan att det gör sanslöst ont i knäna. Det måste vara någon slags inbyggd biologisk försvarsmekanism för att hindra mig från att bli för underlägsen och undergiven och utnyttjad. När jag tänker efter började det för tre år sedan, när jag lämnade mitt ex. Mycket intressant. Det största problemet som jag såg det då var nämligen att jag oftast inte märkte när jag rent fysiskt hamnade i ett underläge – att det stora problemet var hans beteende var liksom inget jag vågade tänka på.
Jag antar att om jag hade haft ett sexliv med någon annan inblandad hade det här inneburit problem. Synd bara att det som fick mig att känna såhär denna gången inte var det minsta sexuellt, utan bara en upptäcktsfärd under vasken för att möblera om sopsorteringen.
Läs även andra bloggares åsikter om värk, knän, övergrepp, våldtäkt, sex, somatisering, psykologi
No comments:
Post a Comment